Robinson ar snart slut f?r den har gangen. Och tur ar val det med tanke pa hur lite arets kvinnliga deltagare verkar klara av pa egen hand utan att en karl hjalper dem.

Jag tittar pa elandet som om det vore skrackfilm och kanner mig plotsligt osaker pa nagot som jag i normala fall ar ganska overtygad om. Namligen att konssegregerade arbetsplatser ar losningen pa alla de problem som man och kvinnor verkar ha med varandra i det arbetslivet.

En del menar att man ska kvotera, jag anser att man ska segregera. Min enkla lilla slutsats efter att ha betraktat spelet mellan damer och herrar i yrkeslivet ar tyvarr att de stor varandra nagot oerhort. Vilken kvinna har inte tvingats odsla tid pa att lyssna till hur en manlig arbetskamrat berattat om nagot fantastiskt han presterat eller hur oerhort duktig han ar pa nagonting? Dyrbara minuter och timmar som istallet hade kunnat laggas pa nagot konstruktivt. Men vi avbryter inte. Vi ar ju uppfostrade till att lyssna och forsta.

Nu ska allt elande inte skyllas pa gubbarna. Tanterna har precis lika stor skuld till den ineffektivitet som uppstar nar man blandar de bagge konen med varandra. Har man inga kritiska, manliga ogon pa sig pa arbetet gar det bra att se ut som en lodis under kontorstid och koncentrera sig pa att fa jobbet gjort.

Men det racker med en endaste liten tupp i honshuset, och genast blir aven utseendet viktigt. Det ar kul att piffa men det tar sin lilla tid att kleta pa lappstift och att springa in pa toa stup i kvarten for att se om haret ligger ratt. Uti fall att nagon hankonad individ, som man har ett gott oga till, skulle raka ga forbi och snegla at ens hall. Om man staller sig vid sidan av och iakttar cirkusen ser man tydligt hur tidskravande det ar for mannen att imponera och for kvinnorna att kokettera. Sakert flera timmar om dagen som istallet skulle kunna anvandas till produktivt arbete.

Om bara inte det Storande Motsatta Konet varit dar och forstort arbetsron. Och losningen? Delade grupper forstas. Vi for oss och de for sig. I separata lokaler utan mer interaktion an absolut nodvandigt.

Sen kan man ju forstas ata lunch ihop. Man kan ju inte helt ta ifran folk den mest grndlaggande anledningen till att kravla sig upp ur sangen och orka ta sig till jobbet pa morgonen.

Dominika Peczynski